torsdag
Hej. Det är torsdag och jag har en ledig dag. Det var ett bra tag sedan jag sist tittade in här, men jag har varken haft ork eller vilja att uppdatera någonting. Har knappt skrivit ner saker i annteckningarna på mobilen, som jag annars flitigt gjort, så att nu skriva längre och mer sammanhängande text än chattmeddelanden känns ovant. Kommer knappt ihåg hur man gör. (Inte för att jag varit särskillt bra på det under de senaste 5-6 åren). Men hejhej, här är jag. Jag lever. I början på september blev jag tvungen att åka hem från sydkorea, då det inte gick att förlänga mitt visum pga corona. Jättekul. Så jag fick säga upp min lägenhet, säga hejdå till alla mina vänner, min pojkvän och hela mitt liv därborta, för att komma hem till Umeå där jag inte hade någonting. När jag kom hem tappade jag allt, även livslusten. Försökte hålla uppe mitt positiva, sociala nya jag, men så fort jag kom hem gick jag tillbaka till att bli gamla Emma igen. Gamla Emma som inte gör någonting, inte träffar någon, bara mår tot skit hela tiden. Innan jag gick ner mig helt så hann jag vara aktiv med att söka jobb, vilket resulterade i två deltidsjobb. Dock nu med de nya restriktionerna så har alla mina pass i schemat tagits bort, och de har ringt flera gånger för att avboka och sagt att jag måste vara ledig pga de behöver inte lika mycket folk. Förståeligt, och jag tycker att alla restriktioner är bra och håller med om allting för det är väl typ det enda vi kan göra för att hjälpa till, men såklart surt att jag blivit tillfälligt varslad. Ännu ett steg bakåt. Sedan mitt andra jobb hoppar jag bara in när det behövs. Ibland kan det vara fyra dagar i veckan, ibland en. Fast på det jobbet hade jag gärna varit hela tiden, varje dag. Mår så bra i själen av att vara där, och älskar alla där.
Annars har jag, för andra gången i mitt liv, sökt hjälp hos psykolog. Första gången var i gymnasiet, men jag hamnade aldrig riktigt rätt där så den gången slutade det med att jag slutade gå dit och istället höll allting inombords. Dåligt val. Men nu har jag försökt igen, och jag tycker det är så svårt med personkemi och att kunna dela med sig och kanske framförallt sätta ord på det jag känner för jag har ingen ?? aning ??. Och har aldrig vetat. Men efter att ha legat i och faktiskt velat ta tag i min psykiska hälsa en gång för alla, så har jag träffat flertalet psykologer och läkare, jag har listat om mig från vårdcentraler för att pröva nya, och tillslut kunde jag kanske känna att jag hade hamnat rätt. Har träffat en psykolog som jag kan prata med, som förstår och som det känns kan ge mig den hjälpen jag vill ha istället för något helt annat. (Traumatiserad från första psykologen jag träffade som jag berättade allting för, hur jag mådde, vad jag tyckte var jobbigaste osv och han ba "jaha och hur sover du?" och jag svarade "inte jättemycket, kanske i snitt 4-5h, men jag har alltid sovit lite, ända sedan jag var bäbis och jag tycker verkligen inte att min sömn påverkar mig på något sätt utan tycker att det funkar bra, har provat att sova mer men det gör ingen skillnad, blir snarare värre." och det första han säger är att jaha emma vet du vad nu ska du få gå sömnskola du ska prata i grupp om dina sömnsvårigheter och föra sömndagbok varje natt och göra övningar och sen när det är klart så träffas vi igen om ca 4 månader för uppcheck hur det har gått! :-)))) Sorry men det tror jag verkligen inte kmr hända :-)))) Kommer lista om mig fort som fan och boka av alla sömnskolor dirr :-))) Kul att du lyssnade på vad jag sa :-)))).)
I alla fall nu är jag trött och har tappar ork att skriva, kanske märktes här i slutet. För att wrap it all upp så kan jag säga att jag i alla fal har träffat en bra psykolog och även fått mina antidepressiva som jag börjat äta. Pls work. Ok hejdå. Kommer kanske tillbaka med någonting bättre någon annan gång.
