tragiskt

Hej. Det var ett tag sedan. Jag har under flera månaders tid här skrivit, raderat, skrivit och raderat. Sparat i utkast. Ingenting har blivit publicerat. Kanske har jag inget att säga, kanske har jag för höga krav på mig själv. Kanske är bara allting för överväldigande just nu.

 

I mitten på april påbörjade vi vår online zoom-undervisning, och det går dåligt. Eller, det går egentligen ganska bra, men jag har ingen som helst pli på mig själv. Har jag inte ställen jag måste ta mig till, skola, arbetsplats, så spelar det ingen roll att jag ändå har någorlunda fasta rutiner för jag är ändå bara hemma. 

 

På skriv- respektive speaking lektionerna skriver vi texter och muntliga presentationer om historiska händelser, biografier om filosofer & vetenskapsmän, medians roll och ansvar i samhället, etik inom sjukvården, hur vetenskap har förändrat våran livsstil och om hur lägesenergi, rörelseenergi, friktion och gravitation fungerar och samspelar. Känns som jag går gymnasiet igen, alla kurser som finns på samma gång, fast i 2000% fart. En dag fysik, en annan historia och en tredje filosofi.

 

Sedan har jag visum problem också. Det här ständiga visum problemet. Mitt visum som jag har nu går ut i mitten på juni, och innan det måste jag antingen 1) förlänga / ansöka om nytt 2) lämna landet. Men det går inga flygplan hemmåt, inte alls, förens i juli. Så det går inte. Och ska jag förlänga så måste jag gå ytterligare en termin till på skolan, vilket jag inte har råd med. Har inte ens råd med hyra under sommaren, eftersom alla mina tidigare planer förstörts. Så jag sitter i en jävla soppa som jag inte kan ta mig ur. Och jag mår så dåligt över det. Allting som jag har jobbat hårt och bearbetat länge med har raserat. Min deppresion är nästintill så dålig som den var när den var som allra värst, min sociala anxiety har ökat så mycket att jag under en månad knappt kunnat gå ut utan att känna tryck över bröstet, och (/trigger?) mina ätstörningar har kommit tillbaka och blivit värre. Kul. Mår absolut inte skit.

 

 

Tacka har jag min bästa finaste vän, Wendy, som jag alltid kan prata med och som alltid finns där när jag behöver piggas up. Och min pojkvän som kommer hit eller ringer för att lugna ner mig och komma med hjälpande ord när jag fulgråter för allting är så jobbigt. Hade jag inte haft dem hade jag nog inte klarat av det.

 

..

 

Nu ska jag skriva en muntlig presentation om vilka sorts energier en gunga genererar när den svingas. Hejdå.